Påhittad stress?

 

Ja i mitt fall kan man nog säga att det ofta är det. Jag får för mig att stressa när det inte är nödvändigt….

 

Varför stressar jag när jag egentligen inte behöver ? Detta händer ofta och det är ett problem jag har helt klart.

 

Jag har så länge jag kan minnas varit en tidspessimist av värsta sorten och kommer aldrig för sent, snarare så är jag oftast (nästan alltid) för tidig. Detta för att jag alltid räknar in olika scenarier som skulle kunna försena mig på vägen. Jag tar helt enkelt till en rejäl tidsmarginal i allt jag gör. Visserligen gör det ju sällan något att man är tidig men ofta är det ju helt onödigt. Varför stressa iväg för tidigt istället för att åka i perfekt tid utan att stressa? Min man är av den motsatta sorten och blir ibland lätt irriterad på mig när jag skall iväg så våldsamt tidigt till allting…och jag förstår honom absolut.

Han är tidsoptimist å det grövsta istället. Jag förstår tex inte hur han ”vågar” lita på att en spårvagn kl 5.30 från oss skall göra att han hinner med sitt Stockholmståg som går 05.55 och då skall han också hinna hämta ut sin biljett innan avgång också. Jag hade ALDRIG åkt så sent….men hittills har han haft turen att det funkat, inga missade tåg ännu.

 

Jag är alltid på jobbet 8.15 fast att jag börjar 8.30 …är inte det nästintill löjligt så säg?

En kvart extra hemma på morgonen med lilla E hade ju inte varit dumt och ändå, även om jag vet att jag alltid är tidig, så fortsätter jag att gå hemmifrån samma jäkla för tidiga tid var morgon…SUCK är det enda jag kan säga om mig själv.

 

Undrar vart det kommer ifrån? Jag har ett stort kontrollbehov och jag är väldigt rastlös och otålig av naturen. Vill jag helt enkelt försöka ta kontroll över händelser som ändå mest troligt inte kommer att hända under min väg?

Inte sällan går det ut över barnen också. Jag kommer ofta på mig själv med att mana på dem att de skall skynda sig, hemma eller när vi är ute och går tex, fast att det inte varje gång faktiskt är bråttom.  Galet, jag vet, jag måste försöka tänka efter mer.

 

Har jag verkligen bråttom?!? 7 gånger av 10 kommer svaret säkert vara NEJ.

Summa summarum är att jag stressar upp mig mycket oftare och mer än jag borde…

Stress på jobbet klarar jag av bra för det mesta, det är min egenpåhittade vardagsstress som stör mig..! Skall försöka mig på en ändring även om invanda mönster & vanor är svåra att ändra på.

stresstant2

För mig känns det som ett stort stressmoment när jag, som idag, måste hämta båda barnen då M är i Stockholm. Vi har drygt 3 år mellan barnen. Stora E går i förskoleklass och lilla E är kvar på dagis. Dagis ligger i hus”kroppen” vi bor i, åker bara två hissar dit och det är underbart lyxigt och praktiskt (man slipper alla av & påklädningar). Bäst var det ju när båda barnen gick där. Nu är de på vitt skilda ställen och stora E´s skola är tyvärr inte alls på vägen från mitt jobb, den ligger sett från vårt hem 10 minuters snabb promenad bort i enbart brutala uppförsbackar & ca 150 trappsteg totalt. Puuh, ingen dålig träning att ta sig dit!!

Jag/vi prioriterar alltid att hämta den minsta först. När M är hemma tar han hand om stora E´s hämtning billedes 3 dagar i veckan och jag fotledes (med lilla E i släptåg) 2 dagar i veckan. Nu är M i Stockholm så då får jag hämta båda. M skulle hämta ca 17.20 i vanliga fall. Jag kommer hämta lilla E först och vara på stora E´s skola senast kl 17, ÄNDÅ känner jag mig stressad för att jag skulle vilja hämta henne tidigare egentligen. Hon hämtas ju för hmm hmm tidigare än hon annars skulle gjort så varför känner jag mig ens ett uns stressad då? Ja ni, om jag ändå visste det 😉 Förmodligen är det det att jag ständigt har dåligt samvete för hennes långa dagar men jag vet ju att hon varken klagar på dem eller verkar lida ont av dem på något sätt. Kan jag då bara inte släppa det? Nej..jag VILL och skall försöka men här skall det nog mycket till för att ändra mitt tankesätt.

Vet inte vad jag vill med detta inlägg, men för det första är det nog bra att skriva ner detta, jag är ju medveten om problemet, kanske blir jag nu redo att göra något åt det? Kanske är jag inte helt knäpp? Är vi fler därute som stressar upp oss utan solklar anledning?

Annonser

3 svar to “Påhittad stress?”

  1. marie Says:

    Ojojoj vad jag känner igen mig i detta inlägg. Är precis som dig och är hellre ute i god god tid och sambon är helt tvärtom. I början kunde jag bli tokig på att han kom sent, kanske fortfarande lite så ;-), men nu försöker jag ta med det i beräkningarnan istället. Säger han kl 17 så lägger jag på 10-15 min. Så slipper jag bli stressad. Bra taktik va? 😉
    Tänkt dig att båda var optimister el tvärtom i ett förhållande, det vore ju katastrofalt. Bättre att vara olika så det blir en bra balans 😉

    Att ha barnet/barnen länge på dagis/skola kan vara stressande i sig och man skapar sig lätt dåligt samvete. Jag försöker oxå tänka bort det. För jag vet ju att min ”dagisson” har det så himla kul när han är där och oavsett när vi hämtar vill han aldrig gå hem. Och det verkar ju vara lika för din.
    Onödig stress gör bara ont i kroppen och tar ut sin rätt förr eller senare. Min gjorde det (även om det låg mer bakom) men nu har jag blivit mycket mer avslappnad och kan ”stänga av” el. snarare tänka mer sunt.
    Känner jag att jag är tillbaka i det dåliga stressträsket ja då får jag fokusera, andas och komma ur den negativa trenden. Det är en balansgång!

    Jag är övertygad om att du kan stressa ner eftersom du är väl medveten. Det går och det gör bara nytta!!

    Vi är alla lite knäppa till mans och snart är du en lagom knäpp avslappnad Louise! *s*
    Du grejar det!

  2. Katti Says:

    Det är samma ska här. I vanliga fall så bryr jag mig inte så mycket, utna tycker om att komma i tid och ha kontroll. Men nu, när jag inte orkar eller inte heller orkar bry mig, då mår jag dåligt!

    Så visst är det väl så, det finns så många måsten, men är det kankse vi som vill dessa måsten? Kankse vi kan få en balans mellan viljorna och måstena?
    Det är nåt jag måste lära mig i alla fall.

    kram
    katti

  3. Popprinsessan Says:

    Här är ännu ett kontrollfreak som känner igen sig! Känner att jag alltid stressar till dagis, fast jag vet att L har det jättebra där. Jobbar 75% men jobbar 8 mil från vår stad så jag känner att jag alltid stressar eftersom jag vill kunna hämta L och ha lite kvalitetstid med henne innan matlagning osv.
    Och när jag går från dagis så manar jag henne att ”skynda” sig, fast jag inte har så bråttom egentligen. Utan mer för att det är jobbigt att gå så jäkla långsamt, eller för att hon vill gå balansgång på något streck i trottoaren eller något. Snacka om att vara stressad inombords!! Jag tänkte jätteofta på det när jag säger ”skynda” för jag vill inte överföra min stress på henne.

    Jag kan tom bli stressad en sån när dag när jag är hemma och har sjukanmält mig till jobbet. Då tänker jag på allt jag skulle/borde ha gjort istället för att ligga här i soffan och må illa. Jag ”borde” åka och handla innan jag hämtar L så slipper hon följa med.

    Idag kan jag också bli lite småstressad över att vi ska ha vänner på middag imorgon och maken kommer inte hem förrän typ en 1 timme innan gästerna kommer. Jag måste ju dammsuga och torka golven. Kanske putsa några fönster också… om L ändå är ute kan jag ju passa på.. Och göra efterrätten. Kanske redan ikväll? Och förrätten ska förberedas. Och så måste jag ju torka av på badrummen.. osv osv osv. Hur dum får man vara mot sig själv?!?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: