Archive for the ‘Tankar, funderingar & drömmar’ Category

Hysterin har fått 2 ansikten + frisyrdrömmar..

13 maj 2009

Satt uppe & såg Melodifestivalen igår. Jättekul att Malena gick vidare! Då får man sitta klistrad framför TV:n på lördag också. Men VAD VAR DET FÖR JOBBIGA MÄNNSIKOR de satt som programledare? De uppförde sig ju värre än de värsta tonåringarna. Hängde på varandra, flamsade, kändes halvt hysteriska  & fullkomligt skrek i sina mikrofoner!! Tanken med en mikrofon är att den förstärker ljuden såpass att man INTE behöver skrika i dem…detta hade de helt missat tydligen. Otroligt irriterande. De var verkligen mycket tröttsamma att både se och lyssna på helt klart!  Hade helst sluppit se dem igen på finaldagen.

Nu skall jag bjuda på en bild på mig själv fakstiskt (ca 3-4 år gammal men samma hår nu med 😉 ). Jag är  troligen en av världens minst fotogenique människor. Senaste veckan har tjejer i 3 av de drygt 20 bloggar jag följer kontinuerligt klippt sig, inte bara lite utan ganska stora klipp/förändringar. De känner inte varandra men alla tre har som sagt varit modiga senaste tiden och klippt sig rejält. Både Kickan, Sommartjejen och Ia är jag imponerad över och det har blivit så fina så att jag blir sugen på ett klipp jag med! Jag har haft samma frisyr sedan mitten på 90-talet då jag slutade permanenta mig…innan dess var det samma som nu fast lite lockigare alltså. Praktisk med en sådan här ”icke-frisyr” men inte särskilt spännande och inte heller så pangsnyggt 😦 Det jag värdesätter med en frisyr är att kunna sätta upp håret i tofs enkelt & lätt utan att halva håret ramlar ur toffsen, då är min nuvarande frissa bra. Jag passar nog egentligen bättre i lite kortare då jag har så platt & tunt hår men då funkar det inte med toffs. Jag tvättar håret varannan dag oftast och då har ajg det utsläppt första dagen och andra dagen i toffs. En varannandagsmännsika gällande detta alltså. Skall se om jag vågar mig på ett klipp vad det lider här…(pepptalk önskas tack…)

favoritEbbaLouise

Annonser

Påhittad stress?

02 april 2009

 

Ja i mitt fall kan man nog säga att det ofta är det. Jag får för mig att stressa när det inte är nödvändigt….

 

Varför stressar jag när jag egentligen inte behöver ? Detta händer ofta och det är ett problem jag har helt klart.

 

Jag har så länge jag kan minnas varit en tidspessimist av värsta sorten och kommer aldrig för sent, snarare så är jag oftast (nästan alltid) för tidig. Detta för att jag alltid räknar in olika scenarier som skulle kunna försena mig på vägen. Jag tar helt enkelt till en rejäl tidsmarginal i allt jag gör. Visserligen gör det ju sällan något att man är tidig men ofta är det ju helt onödigt. Varför stressa iväg för tidigt istället för att åka i perfekt tid utan att stressa? Min man är av den motsatta sorten och blir ibland lätt irriterad på mig när jag skall iväg så våldsamt tidigt till allting…och jag förstår honom absolut.

Han är tidsoptimist å det grövsta istället. Jag förstår tex inte hur han ”vågar” lita på att en spårvagn kl 5.30 från oss skall göra att han hinner med sitt Stockholmståg som går 05.55 och då skall han också hinna hämta ut sin biljett innan avgång också. Jag hade ALDRIG åkt så sent….men hittills har han haft turen att det funkat, inga missade tåg ännu.

 

Jag är alltid på jobbet 8.15 fast att jag börjar 8.30 …är inte det nästintill löjligt så säg?

En kvart extra hemma på morgonen med lilla E hade ju inte varit dumt och ändå, även om jag vet att jag alltid är tidig, så fortsätter jag att gå hemmifrån samma jäkla för tidiga tid var morgon…SUCK är det enda jag kan säga om mig själv.

 

Undrar vart det kommer ifrån? Jag har ett stort kontrollbehov och jag är väldigt rastlös och otålig av naturen. Vill jag helt enkelt försöka ta kontroll över händelser som ändå mest troligt inte kommer att hända under min väg?

Inte sällan går det ut över barnen också. Jag kommer ofta på mig själv med att mana på dem att de skall skynda sig, hemma eller när vi är ute och går tex, fast att det inte varje gång faktiskt är bråttom.  Galet, jag vet, jag måste försöka tänka efter mer.

 

Har jag verkligen bråttom?!? 7 gånger av 10 kommer svaret säkert vara NEJ.

Summa summarum är att jag stressar upp mig mycket oftare och mer än jag borde…

Stress på jobbet klarar jag av bra för det mesta, det är min egenpåhittade vardagsstress som stör mig..! Skall försöka mig på en ändring även om invanda mönster & vanor är svåra att ändra på.

stresstant2

För mig känns det som ett stort stressmoment när jag, som idag, måste hämta båda barnen då M är i Stockholm. Vi har drygt 3 år mellan barnen. Stora E går i förskoleklass och lilla E är kvar på dagis. Dagis ligger i hus”kroppen” vi bor i, åker bara två hissar dit och det är underbart lyxigt och praktiskt (man slipper alla av & påklädningar). Bäst var det ju när båda barnen gick där. Nu är de på vitt skilda ställen och stora E´s skola är tyvärr inte alls på vägen från mitt jobb, den ligger sett från vårt hem 10 minuters snabb promenad bort i enbart brutala uppförsbackar & ca 150 trappsteg totalt. Puuh, ingen dålig träning att ta sig dit!!

Jag/vi prioriterar alltid att hämta den minsta först. När M är hemma tar han hand om stora E´s hämtning billedes 3 dagar i veckan och jag fotledes (med lilla E i släptåg) 2 dagar i veckan. Nu är M i Stockholm så då får jag hämta båda. M skulle hämta ca 17.20 i vanliga fall. Jag kommer hämta lilla E först och vara på stora E´s skola senast kl 17, ÄNDÅ känner jag mig stressad för att jag skulle vilja hämta henne tidigare egentligen. Hon hämtas ju för hmm hmm tidigare än hon annars skulle gjort så varför känner jag mig ens ett uns stressad då? Ja ni, om jag ändå visste det 😉 Förmodligen är det det att jag ständigt har dåligt samvete för hennes långa dagar men jag vet ju att hon varken klagar på dem eller verkar lida ont av dem på något sätt. Kan jag då bara inte släppa det? Nej..jag VILL och skall försöka men här skall det nog mycket till för att ändra mitt tankesätt.

Vet inte vad jag vill med detta inlägg, men för det första är det nog bra att skriva ner detta, jag är ju medveten om problemet, kanske blir jag nu redo att göra något åt det? Kanske är jag inte helt knäpp? Är vi fler därute som stressar upp oss utan solklar anledning?